Svenska Spel

Timrå IK

Anders Wikberg

Vad gör du nuförtiden?
– Jag jobbar som gruppledare för motorskador på Folksam och bor i en villa i Fagervik med fru, tre egna barn och två bonusbarn. Alla utom två är dock utflugna.

Du debuterade redan som 16-åring säsongen 1979-80. Vad minns du?
– Ärligt talat ingenting när det gäller motstånd eller resultat. Men det var tränaren Håkan Nygren som släppte fram mig och Kjell Dahlin samtidigt. Vi fick sitta mycket på bänken och hoppa in ibland, vilket gav värdefull erfarenhet. Vi matchades försiktigt, ungefär som Challe gör med Pääjärvi-Svensson och Lander i dag.

Varför blev det just ishockey?
– För en kille, uppväxt på Ringvägen i Timrå, var man snarare tvungen att ha en bra ursäkt för att inte börja spela ishockey! Här bodde ju också Mats Näslund, Anders och Kjell Dahlin, Thord och Thomas Johansson och många fler hockeytokiga grabbar. 
– Våra föräldrar fixade till och med en rink med belysning där vi kunde hålla till hur mycket vi ville. På den tiden delade vi bara upp och körde. Att det kunde vara kraftig åldersskillnad i lagen var det ingen som brydde sig om.

Roligaste minnet?
– Utan tvekan när vi gick upp i elitserien säsongen 1980-81. De flesta spelarna i truppen var faktiskt timrågrabbar och det kändes helt fantastiskt. Det var en stor händelse för både oss och orten.

Tråkigaste minnet?
– Att vi åkte ur elitserien säsongen efter. Det kändes onödigt, inte minst med tanke på att vi inledde starkt och slogs i toppen av tabellen före jul. Men sedan rasade vi ihop som ett korthus. Varför vet jag fortfarande inte.
– Det kändes också väldigt tungt när jag blev ettårsfall sommaren 1984. Förhandlarna i Timrå och Modo kunde inte komma överens om en övergångssumma och jag hamnade i kläm. Men det är inget som jag är bitter över i dag.

Någon speciell match du gärna minns tillbaka på?
– Färjestad hemma hösten 1981. Att som 17-åring få sätta segerpucken (2-1) mot ett av Sveriges bästa lag kändes otroligt stort.  

Bästa kompis under Timråtiden?
– Från pojkåren och uppåt umgicks jag mycket med Kjell Dahlin. Han flyttade ju tidigt till Färjestad och sedan vidare till Montreal. Numera har vi bara sporadisk kontakt, träffas någon gång på sommaren sådär.

Någon som du fortfarande håller kontakt med?
– Man träffar ju på de flesta gamla spelare titt som tätt, inte minst på hemmamatcherna. Men jag har en hel del kontakt med Magnus Billman.

Kunde du ha valt att satsa på någon annan sport?
– Nja, jag spelade lite fotboll, men det var mest för att ha roligt. Annars var det hockey för hela slanten.

Vad hade du själv för idol eller förebild under uppväxten?
– När jag kom med i A-laget var Håkan Pettersson suverän på att ta hand om oss yngre. Han stöttade i vått och torrt och ibland kunde man få skjuts hem efter träningarna. Då var man stolt! 
– Håkan var en riktig stjärna, seriös och genomsnäll. Men inför viktiga matcher blev han som förvandlad och kunde gå och ladda i flera timmar innan nedsläpp. Då ville han inte veta av några fjanterier!

Vad hände efter Timråtiden?
– Jag spelade fyra säsonger i Modo, varav tre i elitserien och det var min bästa tid i karriären. Här skolades jag också om till en mer utpräglad offensiv forward och målskytt. Ett år blev jag trea i skytteligan och fick chansen i Tre Kronor.
– Jag var också med på lägren inför VM i Wien 1987. Jag vet att det fördes diskussioner om att jag skulle få följa med som reserv, men det blev aldrig något av det. 
– Sedan skrev jag på för hårdsatsande Örebro IK, men vi lyckades aldrig ta klivit upp i elitserien trots att vi hade ett riktigt bra lag. Vid sammanslagningen av Sundsvall/Timrå Hockey 1990 valde jag att flytta hem igen.

Det var aldrig aktuellt att bli proffs?
– Jag var ju listad av Buffalo och erbjöds ett så kallat tvåvägskontrakt i mitten på 80-talet. Det vill säga; om jag lyckades ta en plats i NHL-laget så skulle jag tjäna hyfsat med pengar. Alternativet var farmarligan och en anonym tillvaro det kändes inte aktuellt för min del. 
– Men sedan var jag kanske lite för feg också för att ta chansen.

Du lade rören på hyllan redan som 30-åring. Varför?
– Jag tappade geisten helt enkelt. Jag kom ju fram tidigt och vid det laget hade jag spelat A-lagshockey en massa år. Samtidigt hade jag ett heltidsjobb på Folksam och familj med små barn. Det kändes som att det fick räcka och jag har aldrig ångrat att jag slutade.

Svåraste motståndaren under karriären?
– Lasse Lindgren i Luleå var allt annat än kul att möta. Han spelade hårt och fult, mycket handskar i ansiktet och andra tjuvnyp.

Följer du fortfarande med hur det går för Timrå?
– Javisst, jag har säsongsbiljett och ser så gott som alla matcher. Men jag följer också med ett halvt öga hur det går i Modos matcher.

Till sist – plocka ut en favoritline från din tid i Timrå IK.
– ”Pekka” är förstås given som målvakt, sedan får ”Bulla” vara med och slå några passningar från backen tillsammans med Stefan Pettersson. Framåt väljer jag den så kallade ungdomskedjan med Kjell Dahlin, Micke Johansson och jag själv. Vi fungerade riktigt bra ihop i början på 80-talet.

 

 

 

ANDERS VIKBERG

Född: 1963
Säsonger i TIK:
 8 (1979-84, 1990-93)
313 matcher – 92 mål – 96 assist 
2 A (1 mål), 40 J, 13 B, 3 P 
2 JEM-brons

 

Kuriosa: Anders innehar elitserierekordet för flest gjorda mål i en period, då han prickade in fyra mål för Modo mot Skellefteå säsongen 1986-87  

Copyright © 2016-2017 Timrå IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB