Svenska Spel

Timrå IK

Eje Lindström

Vad gör du nuförtiden?
–    Jag är pensionär och bor i Timrå.

Vad har du för minnen från A-lagsdebuten i W/Ö 1953?
–    Vi lirade mot IK Huge från Gävle i division II på gamla Östrandsrinken och jag bildade backpar med Bert-Ola Nordlander. Jag var 16 år, han 15. Jag vill dessutom minnas att vi vann med 7-2.

Roligaste minnet i karriären?
–    VM-guldet i Moskva 1957, förstås. Jag gjorde två mål och passade fram till ett i 4-4-matchen mot ryssarna och det räckte till guld. Om det hade hänt idag skulle man ha varit betraktad som nationalhjälte, men på den tiden var det bara TT och Aftonbladet som sände reportrar till Moskva. Ingen trodde på oss, så Lennart Hyland valde att stanna hemma.

Var det självklart att du skulle satsa på hockey under uppväxten?
– Nej, jag var faktiskt lika bra – om inte bättre – i fotboll. Putte Kock försökte exempelvis övertala mig att satsa allt på fotbollen. Men vid ett tillfälle hamnade jag i en sits där jag tvingades välja mellan A-landslaget i hockey och ungdomslaget i fotboll med Agne Simonsson, Reine Börjesson med flera. 
– Tyvärr klantade jag till alltihop i en radiointervju.

Hur då?
– Arne Weise ledde ett radioprogram som hette ”Klubb Fiskartorpet” och han frågade mig i direktsändning rakt ut vad jag skulle välja. Jag var ovan att prata i medier och svarade något i stil med att det trots allt är finare att spela i ett A-landslag än i ett U-landslag och efter det hörde jag aldrig något mer från UK.
–    Om jag svarat mer diplomatiskt skulle jag säkert ha kunnat kombinera karriärerna under några år. Sven Tumba, ”Tjalle” Mild, Nisse Nilsson med flera lirade ju både fotboll och hockey på toppnivå.

Någon speciell match du minns i W/Ö-tröjan?
–    Ja, mitt stora genombrott hösten 1956. Vi spelade borta mot Gävle Godtemplare och vann med 4-1 och jag gjorde alla fyra målen. På plats var flera ledare från UK, som på den tiden tog ut spelarna till  Tre Kronor. Ett halvår senare blev jag världsmästare i Moskva och gjorde åtta mål i turneringen.

Bästa kompis under Timråtiden?
– Bert-Ola Nordlander, vi följdes åt under hela barndomen och umgås fortfarande flitigt. Vi bodde dessutom på samma gata i Timrå, det som i dag heter Järnvägsgatan. Men det fanns också en tid då taxichaufförerna kallade den för världsmästargatan, ha ha.

Du blev rekordung spelande tränare i W/Ö som 22-åring?
–    Ja, det var 1959-60, sista säsongen innan jag stack till Grums i Värmland. Det fanns de i föreningen som tyckte att jag hade ledaregenskaper, så jag gick några kurser.

På 60-talet tränade du både Grums och AIK och däremellan coachade du även juniorlandslaget och Vikingarna. Vad minns du från den tiden?
– Det var roliga och utvecklande år. Jag har fortfarande kontakt med folk nere i Värmland. Efter fyra år där blev jag övertalad av Bert-Ola att ta över AIK, trots att varken jag eller Marie (hustrun) egentligen hade den minsta lust att bosätta oss i Stockholm. Men så blev det i alla fall och vi trivdes.

Sedan kom du hem och tog över Timrå inför säsongen 70-71?
–    Ja, men först var jag faktiskt aktuell att bli förbundskapten för Tre Kronor. Det är det inte många som vet.

Vad föll det på?
– Jag blev inbjuden till ett samtal med Helge Berglund, som var hockeyförbundets ordförande på den tiden. Helge var en person som man inte sa emot i första taget, men jag sa ändå precis vad jag tyckte; att det var vansinne att fem gubbar i UK skulle ta ut landslaget. ”Ska jag bli förbundskapten så ska jag också ta ut laget”, förklarade jag. Det gillade inte Helge alls.

Så istället flyttade du hem?
– Ja, och det var Lennart (”Lill-Strimma) som övertalade mig. ”Du måste komma hem och ta hand om våra talanger”, sa han. Timrå hade då vunnit JSM två år på raken.

Ni stod varandra nära, du och ”Lill-Strimma”?
– Våra föräldrar bodde ju i samma kåk nere på Östrand så man kan gott säga att vi växte upp tillsammans och hade ett speciellt förhållande till varandra genom åren. Lennart ringde alltid mig och frågade om råd när han exempelvis skulle göra ett klubbyte.

Du tog hans död i juli -72 väldigt hårt?
- Det var den värsta helgen i mitt liv. Det var jag som förmedlade dödsbudet till hans fru och föräldrar och skötte intervjuerna med press och tv. På måndag morgon när jag skulle parkera utanför jobbet kom chocken. Jag kunde inte ens kliva ur bilen.

Du lär ha sagt att om ”Lill-Strimma” levt så hade Timrå vunnit SM-guld säsongen 72-73?
–    Det är jag helt säker på! Och kanske säsongen efter det. Vi hade ett kanongäng och med Lennart hade vi gått hela vägen. Med sin fantastiska fysik hade Lennart kunnat spela på toppnivå tills han var 40 – minst. Han hade så mycket ogjort.

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg är alltså den bäste spelare du har tränat?
– Ärligt talat var nog Bert-Ola mer komplett som hockeyspelare, stark både offensivt och defensivt. Men som artist betraktat var Lennart outstanding. Dessutom hade han en otrolig fysik. Men faktum är att Lennart var ganska usel defensivt, speciellt då det gällde att ta markering framför egen kasse.

Du slutade som tränare 1976, vid 39 års ålder. Ångrar du inte att du lade av för tidigt?
–    Nej, inte alls. Vid det laget hade jag ju hållit på som tränare i 17 år utan uppehåll. Det fick räcka.

Följer du fortfarande Timrås framfart i elitserien?
-    Självklart, men jag ser inte alla matcher live. Jag väljer med omsorg vilka jag ska gå och titta på.

 

 

Född: 1937
Säsonger i Timrå som spelare: 
7 (1953-60)
Säsonger i Timrå som tränare: 
6 (1970-76)
90 matcher, 79 mål, 26 assist
VM-guld 1957, VM-brons 1958 
58 landskamper, 25 mål
Stor Grabb nr 53
SM-silver och SM-brons som tränare

Copyright © 2016-2017 Timrå IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB