Svenska Spel

Timrå IK

Håkan Nygren

Vad gör du nuförtiden?
– Trot eller ej, men jag bor numera i Belgrad och tränar HK Partizan i serbiska ligan. Det är min 16:e klubb sedan jag startade tränarkarriären i Timrå i slutet på 70-talet. Jag har hunnit med att verka som hockeytränare i sex länder. 
– I Ängelholm har jag min fasta punkt, dottern, sonen och en sambo.

Hur kom det sig att du som nolaskogsare skrev på för Timrå 1973?
– För det först hade ju Timrå ett otroligt talangfullt lag och jag såg en chans att få kröna karriären med ett SM-guld. 
– Men om sanningen ska fram så handlade det även om att jag råkade i dispyt med några Modoledare gällande kontraktet. När de inte höll vad de lovat, blev jag heligt förbannad, sålde huset och flyttade till Timrå.

Roligaste minnet?
– SM-silvret 1974. Men så här efteråt tycker jag fortfarande att vi slarvade bort chansen att vinna guld. Laget hade alla kvaliteter som krävdes, men vi tränade helt enkelt inte tillräckligt hårt och intensivt på försäsongen som t ex Brynäs och Leksand 
– Många av oss höll igång med att sparka fotboll, men det var inte riktigt samma sak.

Tråkigaste?
– Jag var ju med om att åka ur elitserien både som spelare och sedan som assisterande tränare åt ”Biffen” Nilsson 1977-78. Det var inte särskilt roligt.  Vi borde aldrig ha åkt ur den där säsongen, med det fina lag vi hade.  

Någon speciell match du gärna minns tillbaka på?
– Jag spelade ju forward större delen av karriären, men i Timrå blev jag efter en tid omskolad till back och det gick så bra att jag var aktuell för comeback i Tre Kronor. Jag minns speciellt en bortamatch mot Färjestad då jag fullständigt dominerade isen. En av kvällstidningarna hade rubriken ”Håkan Nygren-Färjestad 5-0”. 
– Tyvärr skadade jag ljumsken några veckor efteråt. Ljumsk-problemen var också orsaken till att jag slutade 1977. Jag provade alla möjliga sorters sprutor och mediciner, men det gick bara inte. Annars hade jag nog lirat några år till.

Bästa kompis i Timrå?
– Vi hade en unik laganda och var kompisar allihop. Men jag umgicks mest med Lennart Norberg och Stefan Pettersson.

Någon från den tiden som du fortfarande håller kontakten med?
–    Ja, Anders Dahlin och Örjan Lindström, som jag sedermera tränade i Troja/Ljungby. Jag har haft både Anders och Örjan som assisterande coacher i olika perioder. Två riktigt fina killar.

Vad hade du själv för idol eller förebild under uppväxten?
– Sven Tumba. Han var faktiskt min första sponsor, då jag fick spela i hans hjälm i TV-pucken. Senare hade jag också äran att spela tillsammans med Tumba i Stockholms-VM 1969, som var hans sista och mitt första. Sedan dess har vi varit goda vänner.

Timrå blev ditt första officiella uppdrag som coach då du tog över efter ”Biffen” 1978. Men var det inte i själva verket så att du faktiskt började tränarkarriären i ”Flyers” (Bergeforsen)?
– Jo, det stämmer faktiskt, haha. Jag hoppade in och hjälpte till för att jag ville testa lite egna idéer. Men på den tiden visste jag fortfarande inte om jag var skapt till att bli tränare.

Du tog över ett lag som befann sig i generationsväxling?
– Ja, det kan man lugnt säga. Spelare som Mats Näslund, Janne Kock och Tord Nänsén försvann till toppklubbar den sommaren och Olle Åhman slutade. Men jag såg det som en stor utmaning och gav många yngre förmågor chansen istället.
– Jag släppte fram killar som Matti Pauna, Kjell Dahlin, Micke Johansson, Anders Vikberg, Per Sjölander och Peter Andersson. Faktum är att Peter var en lovande forward som 15-16-åring, men jag insåg att han var för stor och långsam och skolade om honom till back. Några säsonger senare slog han igenom på allvar och hade sedan en makalös karriär i Tre Kronor, Björklöven och Washington. 
 
Timrå luktade på elitseriekval under dina två säsonger, men längre än så kom ni inte?
– Vi vann seriespelet enkelt, men åkte ut i play off. Ena gången mot Södertälje, vilket var en otrolig historia i sig egentligen. Vi ledde hemma i tredje avgörande mötet med hela 6-1, men tillät SSK att komma ikapp i sista perioden. Vid 6-5 tilldömdes vi en straff och då passade SSK på att kasta in förre proffsmålvakten ”Curre” Larsson som räddade Bosse Höglunds skott. Det vände hela matchen och vi förlorade med 7-6. Det var fruktansvärt bittert.

Efter den säsongen drog du vidare till Mörrum och Olle Åhman tog över som tränare och förde upp Timrå till elitserien?
– All cred till Olle, men utan skryt känner jag mig faktiskt lite delaktig i den framgången. Jag värvade exempelvis skyttekungen Henrik Sandström och sedan jobbade jag och värvaren Sven Jansson stenhårt i tre månaders tid för att locka ”Pekka” Lindmark från Kiruna. 
– Det var tuffa förhandlingar, inte minst med ”Pekka” själv som i början inte hade lust att flytta. Jag insåg då att det var frugan Rita, som just gått ur lärarhögskolan, som var nyckelfiguren i hela övergången. Kunde vi skaka fram ett jobb åt henne var saken klar – och det lyckades.
– Några månader senare satt jag vid ”Pekkas” köksbord i lägenheten på Tallnäs och flyttade sockerbitar för att visa hur vi skulle spela…

Du har jobbat som hockeytränare i 31 år utan uppehåll. Hur orkar du?
– Hockey är det enda jag kan och jag har aldrig upplevt jobbet som särskilt pressande eller stressande. Jag har alltid varit trygg i min hockeyfilosofi och det gör att jag fortfarande sover gott om nätterna. Jag är väl kanske skapt för rollen.

Och nu är du på god väg att göra Partizan till serbiska mästare?
– Ja, haha, det ser ut som det. Det är i alla fall ett riktigt äventyr och Belgrad är en häftig stad. Ligan håller väl ungefär samma klass som bottenskiktet på ”ettan” därhemma. Spelarna är proffs och de allra bästa tjänar 2000 euro i månaden plus att de har en massa förmåner som gratis mat, bil och hyra. Det är inte så pjåkigt.  
– Nu vill serberna att jag ska leda landslaget i C-VM som avgörs i Rumänien i april, men jag har inte bestämt mig ännu. Men förbundskapten är en titel som jag saknar på CV:n, ha ha.

Följer du fortfarande hur det går för Timrå?
–  Javisst. Även om det har gått en massa år så hyser jag fortfarande känslor för klubben. Jag hoppas verkligen att de får ordning på skadeproblemen och går långt i slutspelet.
– Timrå borde ha spelat SM-final förra våren (2006-2007) – jag tycker att de var klart bättre än Modo i semifinalserien.

Vem anser du är Sveriges bästa spelare genom tiderna?
– Peter ”Foppa” Forsberg.

Och världens?
– Valerij Charlamov.

Till sist – plocka ut favoritfemmorna från din tid i Tre Kronor och Timrå.
– Oj, vad svårt… I landslaget väljer jag Leif ”Honken” Holmqvist som målvakt och Kjell-Rune Milton och ”Nicke” Johansson som backar bakom Lars-Göran Nilsson, Anders Hedberg och ”Virus” Lindberg.
– I Timrå blir det förstås ”Pekka” Lindmark som keeper och så Stefan Pettersson och Janne Kock som backar. Framåt väljer jag Mats Näslund, Matti Pauna och Åke ”Tåget” Söderberg. ”Tåget” är bland de största talanger jag sett under mina fem decennier inom hockeyn.

 

 

HÅKAN NYGREN

Född: 1944
Säsonger i TIK som spelare: 4 (1973-77)
Säsonger i TIK som tränare: 3 (1977-80) varav de två sista som huvudtränare
128 matcher – 27 mål – 26 assist
58 A, 12 B, 3 J, 2 P
1 VM-silver 1969, 1 VM-brons 1971
Stor Grabb nummer 81 
1 SM-silver och 1 SM-brons med Timrå IK

Klubbar som aktiv: 
Alfredshem (Modo) 1960-62
Skellefteå 1962-64
Modo 1964-67, 1968-73
Rögle 1967-67
Timrå 1973-77

Klubbar som tränare: 
Bergeforsen 1976-77
Timrå IK 1977-80
Mörrum 1970-83
Troja/Ljungby 1983-85, 1990-93
Modo 1985-87
Rögle 1987-90, 1999-2000
HV 71 1993-94
Esbjerg, Danmark 1994-95
Rungsted, Danmark 1995-96
Esboo, Finland 1996-98
Kristianstad 1998-1999
Växjö 2000-2002
Bergen, Norge, 2002-06
Osby 2005-06
Nijmegen, Holland 2006-2007
Partizan, Serbien, 2007

Copyright © 2016-2017 Timrå IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB