Svenska Spel

Timrå IK

Inge Hammarström

Vad gör du nu för tiden?
– Jag bor mitt i Gävle och har ansvarat för Philadelphia Flyers scoutverksamhet i Europa sedan 1988. Jobbet innebär 130 resdagar om året och att spana in talanger på 240 matcher. 
– Att få fortsätta jobba inom sporten och tillsammans med unga människor ser jag som en stor ynnest.

Du var bara 15 år när du fick göra din A-lagsdebut i W/Ö 1963. Vad minns du av den?
– Första riktiga tävlingsmatchen var borta mot Skellefteå AIK på Norvallas uterink. Jag har för mig att matchen slutade 1-1 och att jag gjorde mål direkt. Minns också att det var svinkallt och att jag mötte en av mina idoler, ”Acka” Andersson. Jag beundrade hans skridskoåkning.

Var det självklart att du skulle satsa på hockeyn under uppväxten?
– Egentligen inte. I början var det skidåkning som gällde och så lite fotboll. Jag började faktiskt väldigt sent och fick inte mina första egna skridskor förrän som 11-åring. 
– De var förresten helvita och det gick förstås inte att visa sig på rinken i sådana, då skulle jag ha blivit utskrattad. Så det var bara att plocka fram raspen, skrapa bort färgen och måla dem svarta, ha ha.

Fyra år senare debuterade du i A-laget och betraktades som ett underbarn. 
– Ja, så stod det åtminstone i tidningsreferaten på den tiden. Skridskoåkning och teknik föll sig naturligt för mig och jag lärde mig otroligt snabbt och hade bra läromästare i form av Bert-Ola Nordlander, ”Lill-Strimma”, Eje Lindström och Sören och Östen Boström.

Roligaste minnet? 
– Oj, det är så många att det är svårt att plocka fram något sådär speciellt. Men man minns ju såklart alla tuffa bataljer mot Strömsbro, Mora och Modo. 
– Framförallt Modo. Det var alltid fullsatt och hatstämning på läktarna. ”Bonnjäklar”, skrek publiken i Kempehallen åt oss.

Tråkigaste?
– När jag skrev på för Brynäs sommaren -68 såg Timrå till att jag blev avstängd i ett halvår och det var ju inget särskilt trevligt avslut. Timrå krävde 50 000 kronor för mig, vilket var en enorm summa på den tiden. Brynäs var bara beredda att betala 40 000 så förhandlingarna kollapsade. Timrå fick ingenting i slutändan.  
– Som tur var kunde jag hålla igång den hösten ändå genom att förbundskaptenen Arne Strömberg lät mig spela A- och B-landslagskamper.

Sedan fick du alltid hett om öronen när du kom tillbaka till Timrå Isstadion?
– Javisst, men det gällde ju oss alla som lämnade Timrå under 60-talet. Även Eje och Bert-Ola fick gliringar när de tillhörde i AIK och ”Lill-Strimma” när han kom på besök med Mora och Brynäs, och ”Kulle” Olofsson och Svante Granholm när de stack till Frölunda. Vi betraktades förstås som svikare.
– Jag avslutade min karriär i just Timrå våren 1982, då Mats Näslund och Anders Dahlin och jag låg bakom Brynäs samtliga mål. Då var vi inte heller så populära ute på byn.

Du spelade för Brynäs i den där klassiska matchen i januari 1972 när publiken sprängde grindarna och ”Lill-Strimma” avgjorde (4-3)?
– Ja, och faktum är att ”Lill-Strimma” gjorde ett mål strax innan som domaren inte upptäckte. Han sköt faktiskt rakt genom nätmaskorna. 
– Jag vet, för jag åkte precis bakom målet när det hände och såg det med egna ögon. Tusentals på läktarna såg det också, men inte domaren.

Det var tuffa duster mellan Timrå och Brynäs på den tiden. Det måste ha varit en utmärkt skola inför din NHL-karriär?
– Verkligen, även om våra fajter inte går att jämföra med råkurren där borta i Nordamerika. Jag minns speciellt en match då jag suttit i utvisningsbåset efter att ha gruffat med Åke ”Tåget” Söderberg och fick pucken direkt och åkte raka spåret och gjorde mål. När jag stod i sarghörnet och jublade kom en flaska singlande från läktaren och träffade mig i huvudet. 
– Sedan utbröt ett riktigt rallarslagsmål.

Bästa kompis under Timråtiden?
– Allra mest tid spenderade jag ihop med målvakten Lennart ”Knutte” Lind. Vi brukade åka ut och dansa då och då.

Någon du fortfarande håller kontakt med?
– Jag åker upp och tittar på matcher då och då och brukar försöka hinna med att hälsa på mina syskon och så ”Knutte” Lind och Sören Isaksson, som var vår ismakare på den tiden.

Elitkarriären varade i 19 säsonger och över tre decennier. Vilket ögonblick rankar du högst?
– Här skulle jag förstås kunna dra till med något i stil med proffsåren i NHL, SM-gulden eller VM-silvren med Tre Kronor.
– Men allra lyckligast var jag när jag som 13-åring fick åka i Lennart Öbergs röda Volvo Sport upp till Ånge och spela pojklagsmatch. Vi vann med 8-1 och jag gjorde fem mål. Det minnet har etsat sig fast på näthinnan.

Du lär ha varit oerhört noggrann, snudd på pedantisk både på och vid sidan av isen?
– Ja, jag var supernoga med allt. Tänkte på vad jag åt, hur jag klädde mig och hur jag uppförde mig. Alkohol var heller aldrig min grej, vilket var lite ovanligt på den tiden. 
– Allt det där snappade jag upp på en hockeyavslutning i Timrå då vi smågrabbar fick titta på en film med Torontos stjärna Frank Mahovlich. Han sa man måste vara ödmjuk och skötsam om man ville bli framgångsrik och jag tog till mig vartenda ord.

Följer du fortfarande hur det går för Timrå?
– Jag har björnkoll och åker upp ganska ofta och tittar. Hoppas också att några av talangerna ska blomma ut ytterliggare. Men hittills har det gått tungt.

OK, utse favoritfemmor från tiden i Timrå respektive Tre Kronor – dig själv inkluderad.
– Hmm… Från Timrå väljer jag Lennart Lind i kassen och Jan-Erik ”Biffen” Nilsson och Tommy Andersson som backpar. Jag hann ju aldrig spela ihop med ”Lill-Strimma” innan han stack till Grums och likaså Bert-Ola som drog till AIK.  Som kedjetrio väljer jag Håkan Pettersson och Jan Stolpe på kanterna och så tar jag själv hand om centerplatsen. 
– I Tre Kronor blir det jämnt mellan Leif ”Honken” Holmkvist och Pelle Lindbergh i mål och sedan satsar jag på ”Lill-Strimma” och Börje Salming bakom Håkan Wickberg, Tord Lundström och så jag själv.

Det finns en klassisk historia om dig när du gled in i Gävle i en lyxbil efter din första NHL-säsong. Sanning eller skröna?
– Det var ju så att många ondgjorde sig över mig och Börje Salming innan vi åkte över till Toronto som proffs 1973. ”Ni är hemma till jul igen”, lät det. Vi tränade som besatta inför resan för vi tänkte verkligen inte misslyckas. 
– Sommaren efteråt for jag hem till Gävle för att koppla av i stugan i Långsund. Under säsongen hade Börje och jag införskaffat var sin Chevrolet Camaro Z28 som jag fraktade hem med båt till Göteborg och det var den jag parkerade utanför Brynäs kafé och matställe Pigalle. Ögonen var stora som tefat på spelarna, men ingen sa något på en lång stund. Till slut kunde inte Håkan Wickberg hålla sig och utbrast:
”Hur mycket fick du ge för den där?” och då tog jag chansen:
”Ett slagskott, Håkan. Ett slagskott”.

INTERVJU AV PELLE EHNBERG hösten 2007

 

 

INGE HAMMARSTRÖM
Född: 1948
Säsonger i Timrå: 5 (1963-68)
101 matcher, 49 mål, 54 assist
Brynäs 1968-73 samt 1979-82: 227 matcher, 109 mål, 77 assist 
Toronto/St Louis 1973-79: 427 matcher, 116 mål, 112 assist
123 landskamper mellan 1967-81
Stor Grabb nr 83
4 SM-guld med Brynäs
2 VM-silver, 2 VM-brons
Sveriges bästa junior 1967

Copyright © 2016-2017 Timrå IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB