Svenska Spel

Timrå IK

Jan Stolpe

Vad gör du nuförtiden?
– Jag bor i en villa i Gärsnäs, Österlen, och jobbar som ingenjör på ett företag i Trelleborg.

Vad minns du av debuten i W/Ö 1962?
– Jag var bara 16 år när jag fick chansen att spela borta mot Leksand. Ärligt talat brydde jag mig inte så mycket vad motståndarna hette, men dagen efter läste jag ett referat i Dagbladet där det stod att jag hade snurrat upp legendariske Åke Lassas i sarghörnen. Det är ett kul minne.

Varför hamnade du just i Timrå?
– På den tiden var ju hockeyn inte så taktiskt utvecklad, det räckte att få uppmärksamhet om man var vass på rören och kunde göra några dragningar. Ledare i Timrå fick höra talas om mig och kom upp till Ljungaverk och pratade med mina föräldrar – och på den vägen var det.

Roligaste minnet?
– Jag minns mest våra träningresor och när CSKA Moskva med Tarasov kom till Timrå på en veckas läger. Sedan kommer jag ihåg när Verner Persson startade hockeyskolan och Inge Hammarström och jag fick vara hans assistenter. I den första kullen fanns en liten kille vid namn Mats Näslund.

Och tråkigaste?
– Då jag fick en puck i höger öga och förlorade halva synen. Bara någon vecka innan hade jag fått silvertallriken som bäste spelare i en juniorlandskamp. Skadan hämmade mig för resten av karriären och hindrade framför allt min utveckling.

Någon speciell match du gärna minns?
– Ja, en hemmamatch mot Modo efter att  ”Lill-Strimma” flyttat tillbaka. Det var minst 10 000 på läktarna och inför en tekning ropade han till mig: ”Häng med nu, Janne!” och så tog han pucken och åkte igenom hela laget och frispelade mig – som sköt i stolpen. Vid nästa byte hände exakt samma sak;  tekning, ”Lill-Strimma” tog pucken och gjorde en ny soloåkning och frispelade mig – som sköt utanför. 
– Men aldrig att han sa ett enda ont ord om mina bommar, han bara skrattade och klappade om mig. ”Lill-Strimma” var en fantastiskt ödmjuk kille, en fin kompis.
– Ett annat skoj minne är från en match på Hovet då jag prickade in tre mål i krysset bakom Leif ”Honken” Holmqvist i AIK-kassen. Det var en sån där kväll då allt lyckades.

Bästa kompis under Timråtiden?
– Jag umgicks mest med de som var i samma ålder; Olle Åhman, ”Biffen” Nilsson och Inge Hammarström. De första åren spelade jag i den så kallade ungdomskedjan tillsammans med Inge som k center och Svante Granholm som vänsterforward. I slutet av Timråkarriären lirade jag med Olle och Håkan Pettersson.

Håller du fortfarande kontakten med någon från den här tiden?
– Nej,  tyvärr inte. Det är ju ändå nästan 40 år sedan jag flyttade.  Från början var det meningen att jag och min fru Anita, som är från Ånge, skulle stanna i Skåne i två år, men vi trivdes så bra att vi blivit kvar.  Däremot besöker vi hemtrakterna varje sommar och träffar våra syskon.

Vad hade du själv för förebilder  under uppväxten?
– Mitt intresse väcktes i samband med VM-guldet i Moskva 1957, men det var väl inte förrän efter guldet i Colorado 1962 som hockeyn blev en nationalsport. Men mina första favoriter var förstås Tumba, ”Dubbel-Nisse”Nilsson, ”Sura-Pelle” Pettersson, Eje Lindström, Bert-Ola och ”Stöveln” Öberg.

Vad hände efter de åtta säsongerna i Timrå?
– Orsaken till att jag flyttade var att Sundsvallsföretaget som jag jobbade öppnade filial i Malmö och jag fick erbjudandet att ansvara över den. Så jag spelade fem säsonger med Malmö i gamla tvåan och var även spelande tränare under ett antal år. 
– Vi kvalade till allsvenskan som bäst, men misslyckades. Jag spelade faktiskt back de sista åren, eftersom jag var bäst i laget på att åka baklänges! Jag slutade relativt tidigt eftersom jag var mer lockad av att träna och utbilda spelare. 
– Faktum är att jag redan i slutet av 60-talet var den ende allsvenske spelaren som hade gått svenskans TK, tränarkurs.   

Du lär också ha varit delaktig i uppbyggnaden av Malmös ungdomshockey?
– Ja, det stämmer. Men först tränade jag A-laget i några omgångar, sista gången 1982-83 då vi ramlade ur ettan med ungtuppar som Robert Burakovsky och Roger Nordström i laget. Sedan klev Percy Nilsson in i klubben och tio år senare blev Malmö svenska mästrare för första gången. 
– Sedan dess har jag bland annat ansvarat för flera skånska TV-puckskullar, varit anställd som sportchef i både Trelleborg och Lund och mellan 1998 och 2002 var jag förbundskapten för Island som spelade i D-VM mot länder som Mexico, Australien och Sydafrika. Det var ett härligt äventyr, men det tog mycket kraft och på senare år har jag vilat helt från hockeyn.

Följer du fortfarande med hur det går för Timrå?
– Absolut! Hjärtat bankar ännu för klubben, trots att det är 37 år sedan nu. 
– Framför allt tänker jag med glädje tillbaka på alla skickliga ledare som fanns under min tid, som exempelvis Roine Björkstrand och Svenna Lindström. 
– Lagledaren Hilding Sjökvist var också helt fantastisk med oss ungtuppar. Han brukade bjuda hem mig och Inge Hammarström på söndagsmiddag ett par timmar före match och medan vi åt plockade han fram taktiktavlan och talade om för oss hur vi skulle spela. Där kan man snacka om engagemang!

 

 

JAN STOLPE

Född: 1946
Säsonger i Timrå: 8 (1962-70)
147 matcher, 45 mål och 26 assist 
1 B-landskamp
2 J-landskamper

Copyright © 2016-2017 Timrå IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB