Svenska Spel

Timrå IK

Kent Lindgren

Vad gör du nuförtiden?
– Jag jobbar som massör, men har trappat ned rejält de senaste åren. Jag bor i en lägenhet på Haga tillsammans med hustrun Ann-Marie.

Innan du skrev på för Timrå 1971 hade du redan haft en lång karriär i Strömsbro, Modo, Djurgården och Heffners. Berätta! 
– Jag kom ju fram i Heffners, men värvades redan som 17-åring till Strömsbro som just gått upp i högsta serien. Där spelade jag ihop med Leif ”Honken” Holmqvist, ”Masen” Carlsson och ”Pärra” Härdin, men tyvärr åkte vi ur direkt. 
– Samma år var jag på vippen att skriva på för Timrå, eller W/Ö som det hette då, men valde Alfredshem/Modo i sista stund.

Vad hände?
– Det har jag fortfarande inget bra svar på. Allt jag minns är att jag träffade Henry ”Henna” Svensson på stan och att han också hade fått ett anbud. ”Vi tar bussen upp till Ö-vik och lyssnar”, föreslog ”Henna” och på den vägen är det.

Du, ”Henna” och Björn Palmqvist bildade sedan en fruktad trio som öste in mål. Var det din bästa tid i karriären?
– Ja, jag var nog aldrig så bra som under de där åren i mitten på 60-talet. Det var som om vi tre aldrig hade gjort annat än att spela tillsammans!

Faktum är att ni var så heta att Djurgården värvade hela kedjan sommaren 1965?
– Det stämmer. Det var under en landskamp mot Kanada i Ö-vik – min första och enda – som ett par ledare i Djurgården fick upp ögonen för oss. Vi gjorde en fantastisk match och låg bakom flera av Tre Kronors mål.

Efter bara två säsonger i Djurgården fattade du det sensationella beslutet att flytta hem och varva ner i division II med Heffners. Varför? 
– Jag hade helt enkelt tappat sugen. Mest på grund av att vår kedja aldrig fick spela ihop i Tre Kronor. Vi var så pass bra att vi borde ha fått chansen, men Arne Strömberg hade av någon anledning inget gott öga till ”Henna” och mig. Så jag tyckte att det var lika bra att flytta hem och det var då som jag passade på att utbilda mig massör.  
– Men Djurgården var ett härligt äventyr och jag hade äran att spela ihop med idoler som Sven Tumba, Rolle Stolt och Lasse Björn.

Du var sedan med om att både föra upp och åka ur högsta serien med Heffners. Därefter skrev du på för Timrå – vilket blev den sommarens följetång i lokalpressen. 
– Ja, både jag, lillbrorsan Tommie och målvakten Christer Sehlstedt värvades samtidigt, men HOIF-ledarna satte sig på tvären och hotade med att göra oss till ettårsfall. Om jag inte minns fel löste sig allt sista dagen för övergångar, så det var några nervösa veckor.  
– Det var ordentligt infekterat och Heffnersledarna vägrade att hälsa på oss under en lång tid framåt.

Roligaste minnet?
– Utan tvekan när vi slog Brynäs i SM-slutspelet 1972 med 4-3 och satte publikrekordet på runt 12 000 åskådare.

Tråkigaste?
– När jag fick en puck i ögat i en match mot Brynäs. Stig Salmings slagskott träffade mig rakt i vänster öga och jag var borta i fyra månader. Jag hade en djävulsk värk och tvingades till ett par ögonoperationer. Tack och lov så återfick jag synen.

Matcherna mot Brynäs var alltid tuffa holmgångar. Berätta om den gången du klappade till domaren!
– Det är ju inget jag är speciellt stolt över, även om jag kan skratta åt hela episoden i dag. Det var förresten i samma match som Börje Salming sänkte Finn Lundström med en rak höger och sedan fick poliseskort från ishallen. 
– Jag var en hetsporre under hela karriären, men det där var nog det värsta, då jag attackerade domaren. Jag blev avstängd i två månader.  

Bästa kompis i Timrå?
– Jan-Erik ”Biffen” Nilsson och så ”Lill-Strimma” Svedberg, som jag delade rum med på läger och bortaresor.

Någon från den tiden som du fortfarande håller kontakt med?
– ”Biffen” pratar jag med på telefon minst en gång i veckan och sedan träffar jag förstås många gamla lagkompisar när jag är i ishallen.

Vad hade du själv för idol eller förebild under uppväxten?
– Eje Lindström. Han var ju världsmästare och det stora namnet i hockey-Medelpad på den tiden. Jag spelade faktiskt en DM-match mot honom som 15-åring och råkade få hans skridsko över höger ansiktshalva och näsan och fick sy 13 stygn. Dagbladet publicerade en bild på mig efteråt och det var ingen vacker syn.

Kunde du ha valt att satsa på någon annan sport också?
– Ja, jag var en duktig fotbollsmålvakt. Inte särskild lång, men jag var riktigt spänstig. Jag stod bland annat i HOIF, Modo och Djurgårdens B-lag. På den här tiden gick ju sporterna att kombinera, men jag tyckte alltid att hockeyn var roligast.

Bäste tränaren du har haft? 
– Eje Lindström.

Vad hände efter Timråtiden?
– Jag fick ett erbjudande om att bli tränare i Borås och tyckte att det lät som en spännande utmaning, men sejouren därnere blev bara ettårig. Jag tränade också Kramfors i två säsonger innan jag hamnade vid ett vägskäl; satsa vidare på en tränarkarriär och flytta runt i landet som en vagabond eller starta eget som massör? Jag valde som bekant det senare och har aldrig ångrat mig.

Till sist – plocka ut den bästa Timråfemma som du hade förmånen att spela med? 
– Då väljer jag Christer Sehlstedt i mål och så lillbrorsan Tommie och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg som backpar. De kompletterade varandra perfekt. Sedan tar jag ut Finn Lundström, ”Bulla” Berggren och Åke ”Tåget” Söderberg som kedjetrio. 
– ”Tåget” är, tillsammans med ”Lill-Strimma” och Henrik Zetterberg, de största talanger Timrå någonsin fått fram. Han hade kunnat bli precis hur bra som helst om han inte varit så skadebenägen. ”Tåget” var riktigt otursförföljd.

INTERVJU AV PELLE EHNBERG hösten 2007

 

 

KENT LINDGREN

Född: 1944 
Säsonger i TIK: 4 (1971-75)
93 matcher – 22 mål – 29 assist
1 SM-silver, 2 SM-brons
1 A-landskamp för Tre Kronor 1965

Copyright © 2016-2017 Timrå IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB