Svenska Spel

Timrå IK

Sören Boström

Vad gör du nuförtiden?
– Jag är pensionär och bor i Söråker med sambon Gun. Vintertid håller jag igång med lite skidåkning och promenader och på somrarna är det golf som gäller. Sedan försöker vi åka utomlands ett par gånger om året. Så formen är okej.

Vad minns du från debuten i den klassiska W/Ö-tröjan 1953?
– Jag fick chansen i säsongens sista bortamatch mot IK Huge från Gävle. Och det var riktig strid på kniven, eftersom vi var tvungna att vinna för att hänga kvar i division II och det lyckades vi med.

Varför valde du att satsa på ishockey?
– Det fanns ju inte så mycket att göra på vintrarna när jag växte upp. Det var antingen skidåkning eller hockey som gällde. Jag bodde vid Hamstasjön i Laggarberg och på vintrarna skottade vi grabbar upp isen och sedan kunde vi lira i timmar. På så sätt blev man duktig på att åka skridskor.

 Roligaste minnet?
– Det finns så många att det nästan inte går att plocka ut någon särskild… Men turnéerna till Sydeuropa är fantastiska minnen, liksom då vi lyckades gå upp i högsta serien 1956 med ett otroligt ungt lag.

Tråkigaste?
– Jag har nog lyckats förtränga dem – om det nu finns några över huvud taget… Men det var ju alltid tråkigt när duktiga spelare lämnade klubben, som då Eje, Bert-Ola, ”Tigern”, ”Lill-Strimma” och Inge flyttade på 60-talet. 
– Sedan hade jag oturen att förlora flera tänder i samband med matcher, men på det stora hela klarade jag mig bra från skador. Jag har i alla fall inte fått några men från hockeyn.

Någon speciell match du gärna minns tillbaka på?
– När vi spelade vår första match i högsta serien senhösten 1956, det var borta mot Skellefteå på klassiska Norrvalla, där det alltid blåste och var svinkallt. Vi laddade upp med några träningspass i månljuset uppe på tjärnen innan vi for till Skellefteå och lyckades spela 4-4. Flera av deras spelare blev så arga att de slog sönder sina klubbor efter matchen.  
– En annat härligt minne är förstås debuten i Tre Kronor mot Finland i Helsingfors 1959. Vi var en ren W/Ö-line som fick dra på oss landslagströjorna; Eje, lillebror Östen och jag.

Bästa kompis under Timråtiden?
– Ingen speciell. Vi har ett kompisgäng där alla umgicks med alla. Jag tror att det var mycket därför som det gick så bra för oss.

Vad hade du själv för idol eller förebild under uppväxten?
– Nisse Nilsson och Sven Tumba, som båda var mycket skickliga skridskoåkare. Senare fick jag ju äran att både spela mot dom och med dom.

Vad hände efter karriären i W/Ö och Timrå?
– Först tränade jag Timrås juniorer under några säsonger och var med om att få vinna både JSM-guld och JSM-silver. Sedan gjorde jag comeback och spelade ett par säsonger i gamla Karlsvik och Älgarna i division II och III. 
- Därefter satt jag med i Timrås hockeysektion under många år, bland annat som ordförande. Men sedan slutet av 70-talet har jag fortsatt som supporter.

Följer du fortfarande med hur det går för Timrå?
– Absolut, jag har ju ett frikort som räcker livet ut. Men numera väljer jag ut vilka matcher jag vill se live. Slutspelsmatcher missar jag inte. Resten ser jag på tv eller så lyssnar jag på sportradion.

Till sist – plocka ut en favoritfemma som du spelade tillsammans med åren 1953-68.
– Oj, det  blir inte lätt… Men som målvakt tar jag ut Sage Viström och på backplatserna väljer jag Bert-Ola Nordlander och Jan-Erik ”Biffen” Nilsson. Framåt blir det Eje Lindström, Inge Hammarström och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. 
– Kanske ingen femma som skulle ha fungerat ihop, men onekligen en spännande formation på papperet.

INTERVJU AV PELLE EHNBERG hösten 2007

 

 

SÖREN BOSTRÖM

Född: 1935 
Säsonger i W/Ö och TIK: 15 (1953-68)
242 matcher – 118 mål – 42  assist
4 A-landskamper – 1 mål

Copyright © 2016-2017 Timrå IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB