Träffa Supportern - Johanna Brändström

Jag skulle vilja säga att jag föddes till Timråit. I min familj och släkt har Timrå IK alltid varit laget man håller på. Jag följde med min pappa och/eller min farbror på matcherna eller så såg vi dem på tv. Ibland samlades halva släkten framför tv:n en vanlig tisdagskväll för att se på Timrå. Nu har jag årskort på ståplats sedan många år tillbaka och ser alla bortamatcher på tv. De senaste åtta åren har jag missat max fem hemmamatcher och det har varit på grund av att jag varit bortrest, annars skulle jag aldrig missa en match. Min passion för Timrå märks alltid extra mycket i september, eftersom jag alltid har rödvita naglar inför säsongspremiären!

Jag har otroligt många fina hockeyminnen, skulle kunna fylla hela den här hemsidan själv med alla mina berättelser. En rörd Kent Manderville som vinkar till klacken efter sin sista match ligger varmt om hjärtat. Hyllningen av Pelle Hallin förra veckan kommer jag aldrig heller att glömma!

Men jag minns speciellt kvalserien 2012, när Timrå försvarade sin plats i Elitserien. Inför omgång 9, den sista hemmamatchen, var Timrå ju som redan klara och jag var snorig, hes och hade hög feber dagen innan matchen och var inte helt pigg på matchdagen. Jag var hemma från skolan men gick ju såklart ändå på matchen. Timrå vann mot Leksand och glädjen var obeskrivlig. Tillsammans med den tillresta Leksandsklacken hade vi allsång och sjöng ”Djurgårn’ åker ur i år”. Dagen efter var jag hemma från skolan, men eftersom det var precis innan påsk så gick jag på skolan på skärtorsdagen. Jag var fortfarande väldigt hes men nu var anledningen snarare vrål och jubel. Flera lärare sa att de hade sett mig på tv och att det var kul att Timrå skulle klara sig kvar. Ingen påpekade att det var märkligt att jag gick på matchen fast att jag varit hemma från skolan, för det var ju som en självklarhet för alla!

Att Timrå betyder så mycket för mig fick min sambo Olle snabbt erfara när vi först träffades. Han hade aldrig varit på en Timråmatch i vuxen ålder och var inte ett dugg insatt i hockey. Ganska snart efter vi lärt känna varandra tog jag med honom på en match och det var inte vilket match som helst - utan derby mot Modo. Jag tänkte för mig själv att jag skulle hålla igen på skrikandet och inte skrämma honom... Han tänkte (fint beskrivet) ”oj, vilket skrikande engagemang hon har...”. Dock så verkar jag inte ha skrämt honom utan snarare tvärtom! Sex år senare är han en lika inbiten supporter som jag är och utan att avslöja för mycket kan jag säga att vår gemensamma passion för Timrå IK kommer att märkas av vid vårt bröllop nästa sommar!

Josefin Udén
Skribent